Epago

Bodil Jönsson - 4 juni

Många i min generation (40-talisterna) uppfostrades och utbildades inte för att vi skulle bli något – meningen med oss var (sett med vuxengenerationens ögon) att vi skulle bli som folk! Men fram växte trots det en generation med många påfallande jag-starka individer. Jämför man oss med dagens barn, unga och yngre medelålders, så har de flesta av dem uppmärksammats sedan födelsen som de individer de är, och de har fått växa upp i detta att de är något särskilt och skall bli något särskilt. Men det är som om också de utvecklas tvärtom mot det som var meningen. Eller är det jag som ser fel när jag tycker att det är så många av dem som är jag-svaga, inte vet riktigt vem de är, inte kan vila i sin identitet men däremot har ett oerhört behov av att synas i medier? Inte främst i de gamla som tidningar, radio och TV utan framför allt i de nätburna: chat, communities, twitter, youtube, secondlife, etc.
En annan tvärtom-erfarenhet har en särskild betydelse för mig personligen. Jag är uppvuxen på halländsk landsbygd. Där var det inte meningen att man skulle vara nyfiken. Nyfikna barn kallades för ”förvetna ungar” och de stod inte högt i kurs. Vi skulle i stället hållas i herrans tukt och förmaning, och det var inte ovanligt att vuxna sa: ”kom ihåg att jag ser dig!”. Eller rent av: ”Gud ser dig!” De förmaningarna förhindrade säkert många tillfällen till hyss, men det var också just de som gjorde att jag i första klass satt där i bänken och kom på att ”ingen kan veta vad jag tänker!” Jag blev jätterädd genast jag tänkt det – det var en insikt långt värre än ett majestätsbrott. Jag knep därför ihop munnen, ängslig för att insikten skulle läcka ut. Det var med dåtidens mått mätt en sann revolutionär tanke. Och effekten blev dels att jag aldrig glömt det (jag har kvar det där läppknipandet som ett taktilt minne), dels att jag funderat mycket på hur man kan göra om man vill att någon faktiskt skall förstå vad man tänker. Och så kan jag inte låta bli att fundera över dagens barn. De har fötts till en unikhet från första stund. Men vad om vi just genom denna vår välvilja och respekt för deras individualitet förmenat dem incitamenten till att alls förhålla sig till individualitetens kärna, inklusive den existentiella ensamheten?

Bodil

Detta inlägg postades torsdag, 4 juni, 2009 kl 16:55 i Okategoriserade. Du kan följa svar via RSS 2.0 flödet. Du kan lämna en kommentar, eller en trackback från din egen sida.